Hon hade nästan glömt bort känslan. Den där stickande, bubblande, ilande och komplett underbara känslan.

Känslan av att vara kär.

 

Att kastas tillbaka till tonåren kändes som en alltmer hemmastadd kvällsrutin. Varje kväll inväntade hon det där textmeddelandet från honom, det hon visste skulle komma, vilken minut som helst. Så fort mobilen surrade till mot trät rusade hennes hjärta av förhoppning. 

Hjärtat slog några extra hårda slag samtidigt som smilgroparna sjönk ner i kinderna när hon läste hans namn på displayen. Den lika starkt lysande som hennes tindrande ögon.

 

Töntig, det var precis vad hon var, och kanske till och med inbillningssjuk? Hur kunde hon ha fattat tycke för någon så fort, hon som hade flera år framför sig i sin allt mer älskade ensamhet. 

Hennes kärlekssuktande vänner hade fått svälja en extra gång när hon inte kunnat hålla den bubblande känslan kvar inuti. För den ville ut, till varje pris. Hon som nyss kommit ur ett flerårigt förhållande med vad hennes familj och vänner kallat drömprinsen. När hennes känslor svalnat ville ingen tro att det var möjligt, och hon stannade kvar tills hon inte längre kunde förmå sig att ljuga för sig själv.

 

Tankarna virvlade i hennes huvud. Det fanns ingen rätsida, inget ut eller in. Ingen början och inget slut. Kanske var hon bara ensam? Hon kan trots allt ha förälskat sig i en bild, eller rentav förhastat sig. Hon hade förstått att man ska följa känslorna och sätta dem fria. De där känslorna som just nu svämmade över hennes kropp.

 

När hon kände efter rådde ingen tvekan. Hon kunde inte längre förneka det. Hon var kär.