nu kanske jag låter helt knasig, faktiskt sjuk, i era öron. Jag är en sån som alltid tänkt mycket på livet, döden. Alltid haft väldigt mycket frågor. Livet (som mer extensiella frågor) har tagit upp mycket av min tid. Jag älskar ju universum, vår jord/natur, och alla liv på den. Utom ett liv, och det måste vara människan. Jag har väldigt svårt att förstå mig på människans natur. Jag har väldigt svårt att förstå mig på vår värld. Och faktiskt, hur mycket jag än älskar och är tacksam för just mitt liv, så är det nästan en befrielse att inte få vara här förfalltid (nu talar jag utifrån min egna tro och kunskap). (Vid fullt medvetande att ni kanske tänker "men ta vara på det liv du nu har och njut av det". Trust me, jag övar varje dag).

 

Även fast jag har ägnat mycket tanke och tid åt att sörja att kanske aldrig få veta svaret på frågan "vad är det här egentligen?" så tror jag på att vi alla består av beståndsdelar av det ursprungliga. Något otroligt mäktigt. Och de kommer att bestå. Just nu läser jag fysik och jag har ägnat rätt stor del åt att tänka på att om energi aldrig kan förstöras eller skapas, måste det ju varit något innan big bang (om man nu tror på teorin). En ny teori jag hört talas om fungerar som en slags "prinskorvskedja". Ni vet hur en sådan ser ut? Det är smalt mellan korvarna och i mitten av korven är det som tjockast. Som universum, enligt teorin (dvs universums expansion och vice versa). 

 

Jag tror att vi antingen är här av en slump. Eller så är det något så stort och sjukt så vi inte ens kan föreställa oss det. I vilket fall kanske det inte spelar så stor roll, för vi är ju här. Det leder mig bara tillbaka till tanken om vår värld. Och där vandrar jag åter iväg i mina drömmar om parallella universum. Och åter upptas förundran över människans natur.