Och hon förstod inte meningen. I allt hon gjorde så fanns han där. I varje tanke, vid varje andetag. Vad är meningen om det ska vara så här? Hon hade vägrat släppa taget, vägra slita ansiktet från hans bröst. Han hade fortfarande varit varm, och hon hade låtsats att han fortfarande varit kvar. Den där andningen som hon tidigare hade legat vaken på nätterna för att beundra, hade tunnats ut. De ögon som hon inte kunde hitta ut från, öppnades aldrig igen. Den luft de innan delade, var bara hennes nu. Hon kunde fortfarande känna hans doft. En doft av både förtvivlan och minnen från förr. Hur de älskat, och hur hårt hon saknade.

 

Allting kändes mörkt och hon visste inte in eller ut längre. De dagar som innan varit så viktiga att räkna, så viktiga att ta vara på, var nu inte värda något alls. Hennes liv var som en kalender, bara nummer och tomma ytor. Trots att hon så många gånger trott att tårarna tagit slut, så hade nya slingrat sig ner längs hennes kinder. Och smärtan, den tycktes växa, och växa utom hennes kropp. Det var något mörkt som omfamnade hennes hjärta, tryckte på så hårt. Om man kunde dö av smärta, skulle hon redan vara död. Ibland önskade hon det, att dö, men skrämdes av att avståndet till honom kanske skulle växa då. På något sätt kunde hon i små stunder motvilligt relatera till honom, till vad han känt. Även fast hon inte förlåtit, så kunde hon inte undgå att förstå. Och för det hatade hon sig själv.