På hennes axlar sitter små kråkor. De skriker, men hennes öron är vana. Axlarna har flyttat sig lite längre upp, än där de brukade vara. Hon fortsätter på sin väg, med ängsliga träd slingrandes bredvid. Eller var det kanske vägen som slingrar sig emellan. Hon har glömt bort. Men ändå fortsätter hon att gå, blicken är fäst framåt, på vägen utan slut. Kråkornas skrik ekar i den svarta natten, och fortsätter inpå den grå dagen därpå. Hon har inget mål där hon går, kanske hade hon en gång det. Men hon har glömt bort.